Ni som har hängt med här ett tag, eller känner mig väl, vet att Matilda är mitt favoritflicknamn. Innan jag och Andreas träffades så var jag övertygad om att min framtida dotter skulle heta Matilda. Själv vet jag inte riktigt varför namnet har etsat sig fast så i mig. Det bara blev så, någon gång på högstadiet. Jag ville t.o.m. själv heta Matilda.

Nu har jag ju fått min Matilda. Elin heter Matilda i andra namn och det gör mig så lycklig bara att tänka på det. Hon är verkligen en Elin, min Elin, men hon är också min Matilda.

När vi pratade om det här med min pappa för några veckor sedan så fick jag veta att det var nära att jag själv fick heta Matilda när jag föddes. Pappa ville verkligen att jag skulle heta det, men mamma ville annat och hon fick bestämma. Men är det inte lustigt? Här har jag gått i 15 år och älskat ett namn utan att veta att jag nästan fick det namnet själv.

Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()