Hade en supermysig förmiddag idag. Sov länge allihop. Masade oss upp vid halv 9 och var på förskolan en dryg timme senare. Mötte uppe Jessica & grabbarna och var på öppna förskolan i S:ta Gertrudskyrkan. Hur mysigt och trevligt som helst. Gjorde en haklapp till Elin och en handduk till Maja med fina tryck på. Sedan var det lite fri lek, sångstund och fika. Vid halv tolv gick jag för Elin var på bristningsgränsen. Hon brukar ju annars sova vid den tiden.

Skulle förbi Majas förskola och lämna regnbyxor som jag glömt på morgonen. Då får man som ett slag i ansiktet. Två barn på förskolan har varit med i en bilolycka tillsammans med sin mamma, och mamman klarade sig inte. På en sekund så förändras allting. En svart skugga faller över tillvaron. Det finns inte ord för hur jävligt livet kan vara. Jag vet, jag har själv mist min mamma. Dessa stackars barn. Och barnens pappa...

Så nu sitter vi här hemma. Jag och mina tre tjejer och myser och försöker ta vara på även de tristaste stunder. När regnet öser utanför. För det är en så otroligt värdslig sak. Det får regna varje dag resten av mitt liv bara jag får leva det tillsammans med mina barn och se dem växa upp.

Maja frågar mig ofta om döden. Hon frågar när jag ska dö, hon säger att hon inte vill det, och hon gråter ofta när hon tänker på det. Hon vet att jag själv var ganska liten när jag förlorade min mamma. Hur hanterar man det? Jag försöker förklara att allting som lever dör, men att det är så långt, långt fram i tiden. Att hon själv är vuxen då. Men hur lätt är det för henne att förstå? Och det finns ju inga garantier. Jag kan ju dö precis när som helst. Men det finns ju ingen anledning för henne att veta det. Men hur förklarar man då det här som hänt? Att två av hennes dagiskamrater har förlorat sin mamma. En av dem är fem år, precis som hon själv.

Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()