Man hör ofta talas om vilken omställning det är att få två barn istället för ett. att den omställningen nästan är större än när man får sin första. För mig känns det helt främmande. Nu är Elin bara snart en månad men än så länge känns det bara som att det är såhär det ska vara. Allt känns bara helt rätt.

Omställningen när Maja kom var enorm. Jag var 24 år och mina bästa vänner var ute och festade varje helg. Barn och giftemål låg långt i deras framtid. På ett sätt så kändes det helt rätt att bli mamma. Jag hade längtat efter barn länge, mycket på grund av ett missfall tidigt i min och A's relation. Totalt oplanerat, men det skapade en längtan. Men på ett annat sätt så var jag kanske egentligen inte helt klar med livet innan man får barn. Man kan ju göra allt även när man har barn, men man har alltid någon att prioritera först. Och det var jag nog, men facit i hand, inte helt redo för. Men jag har aldrig ångrat valet att bli mamma så "tidigt" (allt är ju relativt) och jag älskar min förstfödda dotter mer än något annat på jorden (tillsammans med lillasyster såklart). Hon har gjort mitt liv bättre på alla sätt.

Nu när Elin kom så känns det som att alla pusselbitar föll på plats. Det finns ingen omställning att tala om. Nu är det som det ska vara. Jag, A och våra två prinsessor.


Meningen med livet.

Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()