Lördagen den 3 april (41+0) började med att jag hade en hel del onda förvärkar, men ingenting som var värre än tidigare. Det var fantastiskt vackert väder så jag började kratta och greja i trädgården när Maja var ute och lekte. Hoppades att det kanske kunde få igång nånting, men tyckte snarare att allting stannade av.

 

Vid nio på kvällen kom det blodigt slem i toaletten och hoppet tändes. Kunde det kanske vara på gång? Kände lite värkar igen, men inget värre än tidigare. Men jag kände hur det rann ibland och vid varje toalettbesök kom mera blod. Värkarna fortsatte att öka både i styrka och att komma oftare. Ringde förlossningen vid elva och pratade med barnmorskan Anna som sa att vi fick komma in när vi ville.

 

Sa till Andreas att gå och lägga sig, men ringde strax efteråt till pappa för att förvarna om att det var på gång. De var då precis på väg hem från en fest och då blev det så att de blev avsläppta här så att vi skulle kunna köra hem dem och Maja på vägen till Varberg. Så det blev till att väcka Andreas som precis somnat och klä på Maja och bege sig. Värkarna började göra så ont att jag inte kunde göra något annat när de kom och jag förstod att det var på riktigt den här gången. Värmde en vetekudde och hade på ryggen på vägen ner, och det hjälpte lite.

Nere på förlossningen strax efter två tog samma Anna som jag pratat med i telefon emot oss och vi blev visade till förlossningsrum där det sattes CTG. Bebis mådde bra och värkarna kom regelbundet. Anna undersökte mig strax före tre och gladde oss med att förlossningen var igång. Tappen var utplånad och jag var öppen 4 cm. Fick lavemang och tog en lååång dusch. Anna undersökte mig igen (en timme efter den första undersökningen) och jag var öppen 8 cm. Glada nyheter. I samband med undersökningen gick också vattnet. Värkarna blev starkare, och kom oftare (varannan minut) men jag hade dittills klarat mig på att bara andas och duscha.

 

Lustgasen togs fram trots mina tvivel och jag provade den på 30/70 (det svagaste). Gav inget effekt alls, förutom att det var skönt att ha något att göra när värkarna kom. Ökade till 50/50, men då kände jag direkt att jag inte ville ha den. Olustkänslorna från förra förlossningen kom tillbaka och lukten, yrseln och fördröjningen av allt gjorde att jag efter 2 värkar bad Anna sänka den igen. Sedan var den på under resten av förlossningen, men jag använde den extremt lite och den gav ingen annan effekt än att jag kunde fokusera på att andas i den.

 

Anna undersökte mig igen och jag var då öppen nästan 9 cm och började få otroligt ont. Provade att sitta på en pilatesboll och det funkade en stund, men sedan tog värkarna över mig helt. Bad att få smärtlindring och narkosläkaren kom. Satte spinal och jag var i himmelriket. Helt klar i huvudet, men helt smärtfri. Började då få krystvärkar istället, men de gjorde inte det minsta ont. Tryckte bara neråt.

 

Fick stå på knä lutad över sängen för att hjälpa bebis neråt men efter en stund blev det för jobbigt. Eftersom jag inte fick krysta fick jag försöka andas igenom krystvärkarna och det gjorde att jag bara skakade. Trycket neråt ökade hela tiden och efter vad som kändes som evigheter fick jag äntligen börja krysta. Anna var underbar och förklarade precis hur jag skulle göra.

 

Första krystvärkarna gick jättebra, sedan började det göra förfärligt ont. Jag skrek och grät. Undersköterskan Ingela frågade Anna om hon behövde assistans och en till BM ringdes in. Jag förstod att något inte riktigt var som det skulle, men Anna behöll lugnet hela tiden och jag lyckades till slut krysta ut vårt barn. Hon kom utfarandes tillsammans med en stor mängd fostervatten som Anna fick över sig. Det visade sig att vår lilla tjej valde att komma med ena armbågen först vilket gjorde att hon liksom fastnade lite där nere och var extra svår att trycka ut. Men krystningen varade endast i 12 minuter och sedan låg hon där, underverk nr 2, på mitt bröst och var så vacker.

 

Fick några små bristningar här och där, men inget stort. Precis som vid första förlossningen ville inte min livmoder dra ihop sig och jag fick ngn medicin för det. Till slut gjorde den som den skulle och vi fick äta frukost.

 

06.32 den 4 april 2010 kom Elin till oss.

Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()