I lördags döpte vi Elin. Det gick hur bra som helst och det var fantastiskt trevligt.

Detta med dopet har diskuterats en del. Varför man egentligen döper sitt barn. Jag har flera i min umgängeskrets som inte ska döpa sitt barn. Och det har jag full förståelse för. För det är ju inte på dopet som barnet får sitt namn, som många fortfarande verkar tänka. Elin har ju hetat Elin Ann Matilda ända sedan vi skickade in papprena till Skatteverket. Dopet är ju bara hennes inträde i Svenska Kyrkan.

Jag anser inte att jag är speciellt religiös. Jag tror inte på alla historier om Jesus eller på en allsmäktig Gud. Men jag tror att det finns något efter vårt liv här på jorden. jag tror inte att allt bara tar slut. Jag tror på något mer. Mer än så kan jag inte förklara. Men det behöver jag inte heller. Jag känner mig inte som en hycklare i kyrkan för jag tar det jag vill av vad den har att erbjuda. Dessutom trivs jag bra i kyrkor. Det är fantastiska byggnader som har så otroligt mycket historia och kultur i väggarna.

Och för mig är dopet en vacker tradition. Jag ser det som att jag ger mina flickor möjligheten att själva välja. Om de inte tror på den kristna tron när de blir större behöver de inte konfirmera sig, och de kan t.o.m. gå ur Svenska kyrkan om de vill. Men om de vill konfirmera sig så behöver de inte döpas som tonåringar (som jag inte tror man är så sugen på då).

Men som sagt, jag har full förståelse för de som väljer att inte döpa sina barn och låta dem bli medlemmar i svenska kyrkan.

Detta var tänkt att bli ett inlägg om dopet i lördags, men jag spårade visst ut litegrann... Nåja, jag låter bilderna tala för sig själva.


Elin är döpt och blir välkomnad in i Svenska kyrkan



Presenter i överflöd...


Trött efter en intensiv dag. Vilar i soffan med minsta kusinen.

Trötta flickor har däckat på morfars golv.

Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()